BjörnochBritt

Vi lärde känna varandra 1974 i en förening för Kina-intresserade. Det var ett spännande land på den tiden, som väckte stor nyfikenhet också i Sverige. Vi tog på oss att organisera en butik på Kungsgatan som förbundet drev — och det var i det arbetet vi började förstå att vi hörde ihop.

Björn bodde i Uppsala där han pluggade till läkare, Britt bodde i Stockholm och var revisorsaspirant på RRV. Vi hade båda ett uppbrutet förhållande bakom oss, och varsitt barn: Björn hade Petter, 6 år, och Britt hade Susanna, 5 år.

Familjen var fulltalig, och 1981 började företagarlusten sätta igång. Vi arrangerade hälsokurser i fjällen, på ett hotell som hette Köja. Det var så det började — det som skulle bli vårt livslånga projekt.

Det började inte med en plan, utan med erfarenheten vi fick i fjällen. Vi såg hur människor förändras när de själva blir delaktiga — långt innan vi visste vad det skulle betyda för vården. När arbetssättet inte hade en given plats blev nästa steg att göra det möjligt.

Vi startade en praktik, arbetet växte, andra anslöt sig. Samtidigt började vi utbilda läkare, fysioterapeuter och sjuksköterskor i smärta och akupunktur. Arbetssättet blev inte bara något vi själva använde, utan något som spreds vidare.

När åren gått visade sig förändringen större än vi förstått. Det vi skapade var inte bara en klinik för långvarig smärta, utan ett sätt att se på människan — där behandlingen inte främst handlar om att göra något med patienten, utan om att skapa förutsättningar för förändring.

Björn ville arbeta med patienter med långvarig smärta som inte gick att förklara enkelt. De hade ofta varit länge i vården utan att bli hjälpta. För honom var de självklara att ta ansvar för — just därför att de saknade en tydlig plats.

I väntrummet bjöd han patienterna på kaffe och en kaka innan besöket. Det var inget vårdbesök ännu — bara en stund att landa. Han fick besked att det inte var tillåtet att servera patienter kaffe. Det var en liten sak, och ändå inte: den gjorde tydligt att det inte bara handlade om metoder, utan om vad ett patientmöte fick vara.

Så Björn skaffade en egen lokal på Fleminggatan och gjorde den till smärtmottagning. Till invigningen serverades kaffe med bröd.

Britt berättar: ”Jag hade egentligen ett färdigt liv. Handelshögskolan, aspirantutbildningen på RRV, byrådirektör i civildepartementet. Arbetet var respekterat och min far var stolt. Allt såg ut som det skulle.

Samtidigt fanns något mer kroppsligt i mig. Jag tränade mycket, sprang Tjejmilen och Lidingöloppet, och drogs ständigt till rörelse och till att förstå hur människor fungerade i sina kroppar. När Björn startade sin praktik började jag försiktigt — först massage, sedan mer tid i mottagningen.

Det var tänkt som ett komplement. Men jag stannade kvar längre än planerat, lyssnade mer noggrant än jag behövde, och fortsatte tänka på patienterna när jag gått hem. I efterhand var det inte bara ett yrkesbyte. Det var en ny identitet.”

Omkring 1987 förändrades något. Från den tiden började vi leva vårt gemensamma liv och projekt. Vi befann oss i ett skede där allt var i rörelse — arbete, relation, framtid.

Vi reste till Bahamas för en kurs i Loving Relationship Training. Det viktigaste vi tog med oss var inte metoder, utan en fördjupad förståelse för relationers betydelse: hur människor blir mer mottagliga när de känner sig sedda, och hur förändring ofta börjar där snarare än i tekniken.

När vi kom hem kunde vi åka direkt till mottagningen. Den var nymålad i antroposofiska färger och luktade honung. Allt stod färdigt inför öppningen av Sveriges första privata multimodala smärtmottagning.

Det som först varit ett försök blev nu arbete. Patienterna berättade att något förändrades — ibland i smärtan, ibland i hur de förstod den. Det var inte alltid dramatiskt, men det blev stabilt.

Fler medarbetare anslöt sig: sköterskor, fysioterapeuter och framför allt läkare som ville arbeta annorlunda. Samtidigt fortsatte utbildningarna. Under åren uppskattar vi att omkring tusen personer deltog.

När vi ser tillbaka är det inte tillväxten som är mest påtaglig. Det är att arbetet höll när det prövades av fler än oss själva.

När vi 1990 flyttade till större lokaler i Sundbyberg var det inte ett uttryck för ambition, utan för att rummen inte räckte till. Personalstyrkan bestod nu av omkring tio personer.

Vi hade blivit en aktör. Relationen till den regionala vården utvecklades — det fanns perioder av gott samarbete, men också en pågående förhandling om hur smärta skulle förstås. Vi betonade hur kroppens signaler formas av erfarenhet och sammanhang, medan systemet oftare sökte en entydig medicinsk förklaring.

När vi ser tillbaka är det inte expansionen som är mest betydelsefull. Det är att vi tog plats utan att ge upp vår utgångspunkt.

När verksamheten växte förändrades också hur det var att arbeta med den. Det som en gång varit överblickbart blev mer komplext. Vi hade skapat en organisation med självständiga läkare — en styrka i uppbyggnaden, men med tiden svårare att hålla samman.

Försäljningen 1996 var inte ett avsteg från vår idé. Den innebar en tydligare beslutsstruktur och en organisation bättre anpassad till verksamhetens omfattning. Arbetet fortsatte, men i en annan form.

Björn fortsatte inom Bure som medicinskt ansvarig och senare medical IT officer. Britt fortsatte som traumainriktad fysioterapeut på kliniken. Arbetet med patienterna var detsamma, men tiden fördelades annorlunda.

Omkring 2003 började våra erfarenheter samla sig. Det handlade om förståelsen av kroppens signaler: att smärta inte främst är ett uttryck för yttre skada, utan en interoceptiv tolkning, formad av tidigare erfarenheter och hjärnans förväntningar.

Som fysioterapeut mötte Britt människor vars problem inte bara var fysiologiska. Smärtan var ofta sammanvävd med svåra livserfarenheter. Hon sökte sig till gestaltpsykoterapi och avlade 2001 masterexamen i Derby, England, och utbildade sig sedan i Peter Levines Somatic Experiencing i Verona.

Så småningom blev detta grunden för en doktorsavhandling: Kroppens mening. Studier i psykosomatiska lösningar (2009).

När Britt började undervisa vid Karolinska Institutet upplevde hon det först som ett erkännande. Undervisningen var grundad i vetenskapliga referenser och i erfarenheter från smärtvården, så samtalet kunde föras inom en gemensam ram.

Det som överraskade mest var intresset. Det fanns ett tydligt sug från kolleger och studenter att förstå mer av sambandet mellan kropp, erfarenhet och psykosomatiska processer.

Det som tidigare vuxit fram i praktiken behövde nu formuleras så att andra kunde pröva och förstå det. Undervisningen blev inte bara ett sätt att förmedla kunskap, utan ett sätt att själv tänka klarare.

När Björn började medverka i Arga doktorn förändrades något i hur han möttes av patienter. Det var inte arbetet i sig som ändrades — det var igenkänningen. Patienterna visste redan vem han var när de kom.

Synligheten fick också en annan följd. Bland kolleger blev det svårare att avfärda hans ståndpunkter. Hans röst fick större inverkan — auktoriteten fanns redan i rummet.

Det kom väl till pass när Björn och Britt startade en ny smärtklinik, Bragée Rehab, i kvarteret Garnisonen på Karlavägen. Som mest hade den ca 100 anställda medarbetare.

När vi ser tillbaka — från hälsokurserna i fjällen till specialistkliniken i Garnisonen — framträder en enkel kärna. Vi kom att arbeta med en grundläggande insikt: att kroppens signaler inte i första hand är externt genererade, utan interoceptiva — formade av tidigare erfarenheter och tolkade av hjärnan.

Smärta är inte bara en konsekvens av vävnadsskada, utan en varnande signal — färgad av historia, sammanhang och förväntan. Behandling blev inte främst en kamp mot symtomet, utan ett utforskande av hur signalerna uppstod. Patienten blev en deltagare i en process där förståelsen i sig kunde förändra upplevelsen.

Vi förändrade kanske inte vården. Men vi bidrog till att flytta perspektivet — från skada till erfarenhet, från åtgärd till lärande. Och patienter fick hjälp som de annars kanske inte hade fått.